Nu har vi äntligen bestämt oss för Felicias fullständiga namn. Det fick bli Clara som andra namn. Farmor Noomi heter detta och sedan har vi även namnet på min sida. Stavningen fick bli utifrån min släkts. Vi är konsekventa, Felicia med C och Clara med C.

Just nu njuter Felicia av att bli buren av mormor och morfar, då vi alla är i Skåneland några dagar för bröllop och mys.

… jag rasar så snabbt i vikt. Jag hinner helt enkelt inte få i mig så mycket mat under dagarna. Har nu precis (11:45) lyckats få i mig det sista av frukosten, startade vid tio. Å nu ska jag försöka undvika mjölkprodukter så mycket som möjligt, så det är inte lätt att improvisera ihop något vettigt att äta då…

Imorgon bär det av söder över för första gången med Felicia. Ska bli spännande och se hur hon trivs att åka bil så länge. Får hoppas att det fungerar. Johan är optimist och tror att vi ska åka här ifrån redan kl 10 på förmiddagen. Få se hur det går.

Nehej, dags att få på sig lite andra kläder än pyjamasen. Vi ska ut på bokrean idag och köpa lite böcker, främst till Felicia. Så det är väl bäst att ha lite vettig klädsel på sig då. Felicia är redan klädd så det är bara jag som segar… 

I onsdags kom då en nyfiken och nybliven mormor upp med tåget. Vi har haft fyra sköna dagar. Hunnit med att fixa kläder till mig själv (inför nästa helgs bröllop), första gången jag kommer med en mer ”praktisk” klädsel. Inte likt mig om vi säger så. Även om kilona rasar (14,6 kg är jag uppe i nu) så är formen på kroppen inte riktigt slipad för ”vanliga” kläder än så länge…

I fredags var vi på viktkoll på nytt på BVC. Jag är inte orolig att Felicia inte käkar tillräckligt, men jag ville ha lite råd kring hur jag kan göra mot hennes gasiga mage. Hon får ju så ont på kvällarna att hon riktigt krampar. Men BVC-sköterskan har en standardfras och det är ”Det är helt normalt”. Så på frågan ”Har du något bra råd hur jag ska göra för att hon ska få mindre gaser i magen” blir svaret ”Det är helt normalt”. På frågan ”Hur länge har de hormonplitor?” blir svaret ”Det är helt normalt”. Mmm, du förstår nog hur tjatigt det blir till slut. Denna gången var mor med också, och det var ju tur för hon kunde intyga att Felicia verkligen krampar så ont hon har. DÅ plötsligt händer något, då får jag två tips. Grrr – irriterande så säg. Visst jag är nybliven moder, och sådana kan vara överbeskyddande. Men någon måtta får det vara, jag känner ju ändå mitt barn bäst. Om hon har ont så överdriver jag ju inte det… *suck* Om det fortsätter så här kommer jag nog tappa tålamodet till slut och säga ifrån.

Å så igår hade vi stor släktsammankomst. Större delen av min släkt har varit uppe och åkt skidor i fjällen en vecka, så när de körde söder ut så körde de förbi Skövde. Helt perfekt. Mor fick skjuts hem (hade inte kommit så långt annars, pga blåsten), vi fick chansen att visa upp hur vi bor och alla fick chansen att hälsa på Felicia. Var riktigt skoj att se alla igen. Vi har ju inte varit hemma på evigheter i Osby, så det här passade ju riktigt bra. Även om vi ska åka ner till södern nästa vecka, så hade vi säkert inte hunnit hälsa på alla då.

Ni som önskar är välkomna på barnvälsignelse den 27 april i Elimkyrkan kl 11:00. Så boka in det i era kalendrar redan nu. Några av er kommer säkert få en lite mer formell inbjudan framöver, men då vi vet att några måste planera lite mer gällande researrangemang etc så går vi ut redan nu. Å vi har ju stort hus så det finns ju goda möjligheter för övernattning om det skulle behövas, säg gärna till innan bara 😉

Ja då var Felicia tre veckor gammal. Mamma å pappa känner sig som minst 3 år äldre efter några långa nätter, iaf mamma. Det har varit riktigt kinkigt att försöka sova under första delen av natten. Istället så är Felicia klarvaken och kör sk power naps på fem-tio minutrare lite då och då och sedan skriker järnet resterande 4-5 timmarna. Ja när hon inte käkar då då… som är ofta! Men men, är väl inne i en tillväxt period eller nåt försöker mamma rationellt tänka. Går inte alltid så bra, inte när man är dödstrött… Så två nätter på rad så har krafterna till slut varit slut och två rödgråtna flickor har travat upp till pappa som fått ta över en, medans den större har fått gå ner och försökt sova en liten stund.

Nu har förstärkning kommit upp, i form av en nybliven mormor. Så hon har nu bäddat för sig brevid Felicia (undrar om hon är helt med på vad hon eg ger sig in på). Men hon kan sova i helgen har hon proklamerat. Så vi får väl se, hon somnar säkert direkt när hon sätter sig på tåget hem på fredag kväll…

Natti, natt… få se om det blir en lång eller kort sådan…

Ps. Anna – nu är jag respektabel i håret också. Har passat på att klippa mig idag, vilket var välbehövligt. Så nu behöver du inte gömma mig långt in i någon skrubb på ditt bröllop 😉

Haha, det har jag inte haft på evigheter. Tycker det är ganska ”skönt” att jag fått det, ska jag vara ärlig att säga. Har varit ute på en lång promenad i solskenet idag. Har testat en ny liten runda, måste ju vidga vyerna. Både jag och Felicia trivdes. När vi väl kom hem så var Felicia på sitt bästa humör och busade runt en massa. Studerade ”nyckelpigan”, som Diana o Co skickade till oss, väldigt noga. Var ju riktig kul sak, å prasslande ljudet var det mest spännande tyckte Felicia. Nu har hon slocknat på nytt, å snart kommer pappa hem efter jobbet. Det är välkommet av oss båda här hemma vid.

En sak som mer och mer börjar gå upp för mig. Vi bor verkligen i en liten by här ute, alla har verkligen koll på oss. Alla hälsar på alla, och börjar prata om ditten och datten. Rätt mysigt. Fick iaf veta idag att dagiset är väldigt bra här. Eftersom det är nära till naturen så är de ofta ute i skogen på äventyr. Fast det är tydligen svårt att få plats där. Det trodde jag inte. Nu dröjer det ju iaf ett år till innan vi kan ställa oss på dagiskö, men vore ju trist om vi blir placerade på ett dagis inne i Skövde när vi i stort sett bor granne med ett här ute. Jaja, det dröjer ju som sagt ett tag till så tills dess kanske det har blivit större.

… å klockan är bara precis slagen midnatt… Nu hoppas jag att resten av natten flyter på, på samma sätt…

//En otroligt trött mamma

Så då ska vardagen börja på riktigt, så även i vår lilla familj. Johan börjar jobba igen imorgon. Å nu ska jag och Felicia vara själva hemma om dagarna. Som tur är det bara två dagar nu första veckan, och knappt tre nästa. Får avlastning under resten av dagarna. Så på det viset är det ju rätt lungt. Får hoppas att nätterna blir lite lugnare än vad de varit sista två. Johan han passar på att sova i gästrummet han några dagar framöver, så vi kommer ju inte störa hans skönhetssömn. Frågan är hur mycket jag och Felicia får av den varan?

Helgen har för övrigt varit riktigt slapp. Nedan följer två bilder från helgen. Felicia älskar verkligen att bada, å njuter till 100% när hon får ligga och flyta i sin gula balja. Sedan har pappa och Felicia varit i bustagen när mamma ville ha lite lugn och ro och vila lite. Då kan det bli kort av det här slaget…

Idag fick vi ett minst sagt oväntat paket på posten från ett par i församlingen. När jag ringde och tackade så var det svårt att hålla tårarna borta. Presenten var tänkt som en uppmuntran efter vårt långa kämpande både innan och under graviditeten. Sådan omtanke. Vi har verkligen en riktig familj här uppe i Skövde också, i vår församling.

Kan även berätta att BVC kollen gick ypperligt bra. Felicia har vuxit på. Är nu 54,5 cm lång (1,5 cm längre än utgångsläget), och har även ökat på vikten till 4455 g (+ 265 g sedan i måndags). Så mamma kan nu sluta att oroa sig över om det blir tillräckligt med mat fastän det blir endel 5 minutrare vid bröstet. Huvudmåttet stog stilla, fast när hon föddes hade hon en stor bula där bak, så måttet var nog lite i största laget då. Felicia charmade BVC sköterskan, och hon fick många lovord. Så nu väntar vi på första riktiga leendet, det bör komma tidigt antar hon då hon är snabb att fixa de olika utvecklingsstegen.

Idag är det sista semesterdagen för Johan. På måndag börjar allvaret på nytt för oss alla tre. Få se hur det går. Tur att Mormor kommer upp på onsdag, och stöttar till. Både jag och Felicia är glada över det.

Idag fick vi kuva oss till slut. Ja, Johan har försökt tidigare men då har han fått stränga förmaningar… men nu gick det inte längre. Nappen har iaf blivit populär hos yngsta personen i familj, å så även till viss del det äldre gardet. Men vad gör man inte när jäntan endast vill snutta vid bröstet 5 min och göra det ofta dessutom. Då kuvar sig tom mamma efter ett tag och ger nappen.

Imorgon är det BVC vägning på nytt igen, fast då ska vi ta oss till BVC för första gången. Ska bli skönt att komma ut i civilisationen också lite. Jag har klängt på väggarna idag…