Det har blivit mycket fixande hemma senaste tiden. Förra veckan så hittade jag syrummet och tillhörandes garderob till slut. Tog tre dagar av arkeologiska utforskningar men sedan hittades det i ett riktigt bra skick. I helgen så gjorde vi nästa djupdykning och det var i vår sovrumsdel. Vad glad man blir när golvet plötsligt syns igen och man slipper zick-zacka in på natten för att inte riskera att trampa på något olämpligt. Vi har haft det som ett extra lagringsutrymme under tiden vi har fixat ordning med Felicias rum. Men nu är det nästan så vi kan ha danstillställning där inne, så mycket golvyta hittades nämligen 🙂
Men samtidigt som vi vuxna försökte att städa upp så passade två busfrön på att ordna till det på Felicias rum lite extra fint (i deras ögon sett (kanske)). Resultatet var att några leksaker och även väggen fick sig en pimpning med bläckpenna och kritor… Så idag har jag och Felicia, ja främst jag då, skrubbat och donat för att återställa till det ursprungliga skicket. Har även satt upp lite hyllor på hennes rum nu så det blir lättare att hålla golvet lite renare, och lättare att leka på.
I eftermiddag/kväll så blev det riktigt skönt väder så jag och Felicia passade på att gå ut och skörda lite av allt det goda som just nu är moget i vår trädgård. Resultatet blev 8 kg rabarber och 4 l svartvinbär. Det blir fullt i frysen framöver, för det är mycket kvar att plocka.
Men jag kan glädjas även åt att illamåendet börjar ge med sig nu och jag kan börja njuta mer och mer av graviditeten. Dock har foglossningen slagit till på allvar nu. Så bältet jag fick förra graviditeten har nu plockats fram och används flitigt. Men det hjälper rätt bra. Men Johan märker att det blir tyngre och tyngre, även för honom. Då det blir mycket som han får bära istället och även mycket trappträning 🙂
Hihi, eller suck eller vad man ska säga. Visst är det snopet när nånting ”förstörs” som är alldeles nytt. När man gjort sig till och gjort fint. Och så kommer penseldrag eller som i vårt fall, lite klåfingrighet över tapeten och vips så var en bit av. Men det löser sig ju, och jag antar att man vänjer sig. Det hör väl till barnåren, att sätta sin stämpel lite här och var.