Ja, vad hände då i tisdags? Var ju inne på kontroll vid 11-tiden som ni redan läst om resultatet här. På väg hem i bilen så började jag känna lite ”ryggont”. Men tja, det har jag ju haft innan så det var ju inget mer med det. Var hemma igen vid 12:50 tiden ungefär. Väl hemma så satte jag mig en stund här framför datorn för att uppdatera mig vad som hänt i världen i väntan på att maten skulle serveras. Kockarna var nämligen full gång i köket med att fixa till dagens middag. Vid 13:10-15 tiden så började värkarna i ryggen kännas allt mer och mer och jag hittade inte någon bra sitt/liggställning så det var bara att resa sig upp och gå runt lite. Tog en tur till toa och där fastnade jag… Alltså inte bokstavligt 😉 Men hängandes över skötbordet så var det ju rätt skönt för ryggen.

Började så smått fundera på om det nog ändå inte kanske kunde vara riktiga värkar, och tänkte att om man skulle våga ringa till Johan och säga att han kanske borde samla ihop sig. Likaså om man skulle våga sig till att ringa till förlossningen och fråga… Men nja, säkert falskt alarm igen iom att jag ändå bara var öppen 2cm ca 1 h tidigare. Jaja… Nu var jag verkligen tvungen att sätta mig på toa – tryckte på något kopiöst. Å där gick vattnet. Gissar att klockan nu är ca 13:25-30 ungefär. Å efter det så är det inte tal om att fundera på om det är på g eller ej, för nu är det rejäla värkar. Som känns vill jag lova. Så istället för att tillkalla på uppmärksamhet i beskedligt tonfall blev det nu ett rejält gallskrik rakt ut. Kockarna vaknar nu till liv och springer och kollar vad som hänt. Jag lyckas haspla ur mig att de ska ringa till Johan, det är dags nu. Samt be om lite assistans att försöka få mig till sängen.

Värkarna ökar i intensitet rejält och väl liggande på sängen så konstaterar jag efter en fråga från mor att det inte finns en chans att jag kommer att kunna sitta i någon bil och ta mig till förlossningen. Så när Far ringt efter Johan, så ger Mor order direkt att ringa 112 och efter ambulans. Far kopplas vidare till förlossningen och får där prata med barnmorskan som jag träffat drygt 1h tidigare. Han får då instruktioner på vad som Mor ska göra och till viss del jag. Alltså för egen del var det inte mycket att göra mer än att försöka andas så gott det gick igenom värkarna. Jag tänkte typ tre tankar:

1. Shit, kommer inte få komma närheten av någon smärtlindring. Hur fasen ska detta gå? (1 sekund senare så tänker jag…)
2. OK, hur ska jag lyckas hålla emot tills jag nått förlossningen? (Å, där kom nästa värk och nästa tanke blir…)
3. Finns inte en chans att hålla emot. Kommer att spricka så det bara står härliga till… Men vad göra? (AAAAAAAAAAA!!!!)

Tja, efter det så har jag inte minne av så mycket mer än att trycka på vid varje värk. Som kom ofta, svårt med tidsuppskattning men det kan inte varit mycket mer än 1 min mellan, å enligt Mor så hade jag konstant sammandragning. Men det kände inte jag. Hur länge värken varade har jag heller ingen uppfattning om. Den var bara lång och väldigt smärtsam kan jag väl summera den till :-/

I bakgrunden så frågar mor lite vad hon ska tänka på via far och får på så vis instruktioner, och barnmorskan frågar far om förloppet och vad som händer. Till slut hör jag bara att ”Nästa gång så trycker du på allt vad du kan!” Inte så svårt att lyda order när de säger en sådan sak. Å en halvminut senare så var äntligen bäbisen ute. Johan har precis kommit hem så han får vara med om sista minutrarna, och bäbisen tittar ut ca 13:45-50. Officiellt sätts tiden till 13:50.

Ambulanspersonalen dyker nu upp ca 5 min efter att allt är ”över”. Några minuter senare så har även moderkakan kommit ut av sig själv och navelsträngen klipps. Jag får med mycket hjälp komma upp på båren och får bäbisen i min famn. Hela jag skakar något kopiöst så jag begriper inte hur jag lyckas hålla mig kvar på båren. Så får jag ta pling-plong taxin till förlossningen där vi blir undersökta både jag och bäbisen. Allt ser bra ut. Min största rädsla om att spricka har heller knappt inträffat, bara några små stygn behövs sys. Å bäbisen numera namngiven till Isabelle visar heller inga tecken på att ha mått dåligt av en hemförlossning.

Vi lämnar förlossningen vid ca 17:00 och får plats på BB i ett 4-bädds rum. Men vi är bara två som delar på det, vilket inte är helt fel. Inte lika många ljud att försöka sortera bort när man ska sova.

Felicia var ju hemma när allt detta inträffade. När jag tog mig till sängen så följde hon med också in för att se vad som höll på att hända. Varför hade mamma skrikit så högt? Så hon kröp upp i sängen framför mig, vilket kanske inte var så smart med tanke på att i nästa sekund så vrålar mamma högt av smärta. Så Felicia blev riktigt rädd och chockad då. Morfar får bära ut henne och lugna ner henne, så får hon sitta och titta på tecknat under tiden det är full fart i sovrummet. När Johan kommer hem så tar även han hand om Felicia och hon får titta på vad som eg händer efter att bäbisen kommit ut. Senare på kvällen så kommer hon, mormor och morfar upp på besök på BB. Väl där så är alla leksaker och fram för allt rutschkanan som finns i besöksrummet mycket intressantare än mamma och Isabelle 🙂 Men hon passar ändå på att hålla bäbisen och tittar lite på vad som händer runt omkring.

Ja det är väl vad som hände i tisdags. Så slutet gott allting gott! Men nu är det skönt att få vara hemma och njuta och inte ha så många strapatser framöver (förhoppningsvis).

Sista bilden i tisdags innan bäbisen kom ut: