När vi var och handlade mat igår och kom fram till korv/köttavdelningen så plockade Felicia upp en förpackning Blodpudding ifrån hyllan. Hon sa bestämt att det ska vi köpa, för det tycker hon om. Jag frågade om hon helt säkert ville ha Blodpudding och javisst det ska hon ha. Efter att ha frågat henne ytterligare några gånger och det blivit samma svar så gav jag med mig. Det är ju inte så konstigt, för hon har ju käkat det innan – då det är en av Johans favoriter. Så visst kan vi väl köpa det. Å hon har käkat det också med god aptit.

Idag så tillagade då Johan blodpuddingen till kvällsmat. Jag gick in och hämtade Felicia hos grannen och deklarerade vad som stod på menyn och Felicia sprang snabbt och villigt hem. När vi kom hem så blir hon lite sur på Johan, för det verkade som att hon skulle lagat det själv. Fast efter ytterligare några sekunder inser jag varför hon är sur. Hon verkar ha trott att det varit chokladpudding som vi köpt å inte blodpudding. Jag förstår verkligen hennes besvikelse, för jag hade också tagit chokladpudding istället för (äcklig) blodpudding. Men men gjort är gjort…

Så det var ju bara att äta detta stora misstag. Å ni som känner mig vet att jag absolut inte är något vidare förtjust i blodpudding, den ligger nog bland topp tre i bottenskrapet av rätter som jag inte vill äta. Men som pedagogisk morsa så måste man stå ut med det mesta. Jag fick hålla god min när maten slank ner. Felicia käkade ett par tuggor, sedan var hon mätt (det gick ovanligt fort). Synd att en annan inte kan säga det… 🙁

Får hoppas att hon är lite mer lyhörd nästa gång vi står i affären och jag frågar om hon  verkligen vill äta Blodpudding… Jag kommer nog att se till att inte vara hemma den kvällen då det serveras på nytt, för det finns gränser för hur pedagogisk man kan vara som mamma!!!