Å vilken fröjd det är att följa Isabelle just nu. Hon utvecklas i snabb takt. Så kul att se. Hon upptäcker hela tiden nya saker och lär sig nya saker.
Hon har verkligen kommit in i det här med att prata telefon, redan… Undrar hur dyra telefonräkningar vi kommer att få framöver 😉 För hon ska verkligen prata med Mommo och Moffa i telefonen. Sedan går hon omkring och pratar lite, lyssnar lite, trycker på lite knappar och så håller det på. Å hon blir riktig förb*ad om vi tar telefonen och inte låter henne få prata vidare.
En annan grej som hon då har fått riktigt mycket kläm på det är bergbestigning. För oj vad det klättras här hemma. Vi hämtar ner henne från matbordet otaliga gånger per dag. Stolar, trappor, fönsterkarmen osv osv, allt som går att klättra på det ska utforskas och testas. Är helt otroligt imponerad över hur mycket muskler som måste finnas i den där lilla kroppen, med tanke på hur hon svingar sig upp på den ena höga grejen efter den andra. Svingar kanske är ett felaktigt ord, men häver sig upp på 😉
En annan grej som fascinerar mig det är hur en dryga ett åring kan göra sig hörd och tydligt kommunicera vad hon eg vill ha sagt. Genom att hämta de grejer visar hon tex vad hon vill göra. Ytterskorna eller jackan är ett återkommande tema. Hon älskar ju att vara ute och leka så de får vi ofta tydligt demonstrerade för oss 🙂 Å sedan går hon och hämtar tallrik eller sina muggar för att visa om hon är hungrig. Men sedan är det andra saker lite subtilare grejer, som ändå tydligt visar vad hon vill. Fast klassikern är ju ändå att lägga sig på golvet och gapa och skrika för att visa att det här tolererar jag inte 😉 Idag fick Johan en rejäl utskällning av henne, där hon gick fram till honom och röt till i mycket bestämd ton då han plockat undan något som hon inte borde leka med.
Mellan Felicia och Isabelle så är det också en speciell kommunikation. Jag tror faktiskt att Felicia bitvis förstår Isabelle ännu mer av vad hon vill få fram än oss vuxna. Underbart att se syskonkärleken och hur de agerar tillsammans. Visst storasyster tycker det är jobbigt bitvis att lillasyster kommer och förstör hennes legobyggen och annat som skapats. Men de leker också mycket tillsammans. Å skrattar och stojar mycket ihop dessutom. Det jag slås av är att när Felicia var lite så var hon inte alls lika interagerande med andra barn. Det gör nog skillnad att ha någon som är lite mer i samma ålder i sin närhet för att kunna lära sig att leka tillsammans och inte bara sitta i sin egna lilla värld och bara låta vuxna leka i samma lek som sig själv.
Som jag sa innan, Isabelle älskar att få vara ute och leka. Måste vara de stora öppna ytorna. Chansen att få grusa ner sig, gunga högt så det kittlar i magen, klättra på nya ställen, upptäcka nya saker osv osv. är en helt ny värld som öppnar sig för henne. För oss andra så blir det än en gång en lite mer olugn tillvaro där vi hela tiden får ha ögon på vår lilla rymmare. För hon tar verkligen ofta chansen att sticka och testa nya vägar. Å det märks att hon är yngre än när Felicia startade sina utflykter. För hon är inte alls lika medveten om vad som inte är ok eller så. Gatan är ju väldigt spännande på framsidan, eller det är kanske främst trappan vid gatan. Oavsett så sätter den bra fart både på hennes å våra ben. På baksidan är det grannens komposthög med fjolårets kvarglömda äpplen i samt all småsten som hägrar mest.
För att återgå till kommunicerandet så har hon börjat forma lite ord. De är inte så många. Det mest tydliga är ”mamamama” och det som möter mig varje dag jag kommer hem ifrån jobbet en liten tjej med ett stoooort leende å med ett ansikte som strålar och så kommer det ett pipigt men ändå kraftfullt ”heeeeeej”. Snacka om att det värmer i hjärtat. För hon rusar fram och säger heeej flera gånger och så ska vi kramas å sedan springer hon vidare eller vill bli upplockad och så ska hon visa något med ett tydligt pekande och visande med hela kroppen vart hon vill att vi ska gå. Vi kan börja ana ett ”papapa” också. Å det märks att hon försöker att härma oss och främst Felicia när hon får chansen. Mysigt!
Isabelles upptäckarlust blir ibland eller rätt ofta tolkat till att bli massa med bus och upptåg. Så hon blir ofta kallat lilla busfröet här hemma. För så fort hon får chansen när toadörren är öppen så är hon kvickt inne och vill försöka leka med vatten. Vi har ju busat en hel del med henne också. Som att peta på hennes mage och säga piiip. Å gissa vem som ni går och drar upp tröjan på oss andra, jo Isabelle. Å så flinar hon och så trycker hon in fingret hårt i magen och säger ”piiip”, eller snarare får vi säga det själva för hon skrattar så gott 😀
Igår fick hon en egen Wii-gubbe. För hon vill ju också vara med och spela Wii fit som vi andra. Å det är verklig konkurrens om plattan när vi spelar. Ofta ska hon stå mellan mina ben och tränger ut mig på så vis 😉 Ett smart sätt iaf för att inte jag ska få chansen att slå Felicia i tävlingarna 😀
Så så är ett litet axplock ifrån en 1 årings tillvaro. En sprudlande livsglad liten tjej. Jag är otroligt tacksam och glad att jag får vara med och uppleva detta stora som händer dag ut och dag in här runt omkring oss. Wow!