I höstas när jag var på kick-off med jobbet i Stockholm, fick jag ett halsband på Wallmans. Väldigt plastigt och lågbudget. Felicia fick syn på det och har lekt lite till och från med det. Men sista två veckorna då har det varit på henne i stort sett konstant från det att hon vaknar till det att hon somnar på kvällen. Hon är väldigt noga med att sätta på sig det själv, inget som vi ”tvingar” på henne. I fredags fick hon även en extra glittrigt ”snöre” via Mormors och Morfars paket så nu har hon två halsband som hon har på sig. Hur hon blivit så bling-bling redan vid 1 års ålder det är en gåta. Men väldigt sött är det ändå.

På lördag så är det kalas igen. Felicia har bjudit in till sitt första barnkalas. Så ikväll har hon och jag bakat första tårtan. Givetvis blir det en chokladtårta, då det är Felicias kalas. Felicia var även med och smakade på smeten. Den fick mycket väl godkänt.

Idag när jag åkte hem från jobbet så tänkte jag på hur bra jag har det ändå. På ett år så har mycket verkligen förändrats. Det har/är väldigt jobbigt ibland men oftast är det mest bara underbart. Fast livet har verkligen fått en helt annan mening. Innan var det inte alltid att jag åkte hem och såg fram emot det med sådan gläjde. Utan jobbet hängde med i både tankar och jobbväska. Men nu släpper jag oftast jobbet när jag stiger in i bilen/bussen på väg hem, om inte förr så blir det definitivt när jag stiger innanför dörren här hemma.  Vilket privilegium jag har ändå!