Jag ska bekänna en sak. Jag har sagt att jag inte har en 30-års kris, och att jag heller inte kommer att få det. Utan jag ser det mer som att det är ett steg närmre pension, å det hade ju inte varit helt fel att ha, då jag har massor av roliga saker som bara väntar på att bli färdigställda. Nu ska ni inte tro att jag har så värst bråttom till pension, har ju ändå 35 år kvar (i dagens mått mätt). Det är ju dessutom något mer än vad jag redan tillrygga lagt på min livsresa.

Fast nu har jag börjat få en begynnande kris, och den har definitivt med att göra med att jag ska fylla 30. Nej, det är inte att jag måste börja träna mera (vilket jag borde). Ej heller har jag gått och köpt något vrålåk, eller tänkt börjat köra ”moppe”. Nej det är om hur jag ska fira min stora dag. Det jag ville göra, det är inte möjligt här i dessa trakter. Just nu har jag heller igen idé/inspiration till att göra en helt vanlig fest.

Nu är det ju iofs 2 månader till, men det börjar allt mer och mer likna en 30-års kris kan jag lova.